ItsExclusive

27 maj. Ett datum som ändrade mycket av mitt sett att se på livet..
Alla har vändpunkter i sitt liv, då den vaknar upp och ser dig själv och alla andra med andra ögon, hela världssynen förändras. Visa säger att man har mognat, andra säger att det är en del av livet. Det enda jag vet är att jag önskar att den dagen aldrig hade kommit.

Känslor är något är i stortsätt obeskrivlig. känslorna varierar olika beroende på uppfostrar och vad man har upplevt tidigare.. någon som aldrig älskar kan inte beskriva känslan av att älska..

Jag hade aldrig förlorat något, ordet sorg var något som fanns i ordboken. slår man upp ordet sorg på  ordboken fick jag svaret "djup förtvivlan (t ex över någons död) (även försvagat "bekymmer")"
Den känslan hade jag aldrig upplevt. jag har blivit sårad av killar, och vänner och lämnat hela min familj för 10 år sen och åkt till ett land där bara jag och min mamma finns men aldrig har jag känt sorg. Min mormor dog för ett par år sen, mamma grät, jag tröstade henne, men Sorg kände jag inte. under ett tag trodde jag att jag var känslorlöss när det gäller den fronten..  Jag hade fel!

Jag kan inte tänka mig sorgen att förlora ett barn, eller en partner. Då allt rasar samman.. Det enda jag kan tanka mig är känsla att förlora mig allt. För många är detta något litet, många har upplevt krig och förlorat hela familjen. Jag har bara förlorat min älskade hund. Och hela min värld är helt annorlunda.

En hund tänker många; Ja, en hund. det var inte bara en hund för mig. Det var mitt allt. Jag är ensambarn. Min hund var min syster min partner den som alltid var glad att se dig oavsett hur dagen hade varit. När du låg i sängen och var ledsen hon låg brevid dig och höll om dig (bokstavligen). Den närhet och kärlek hon gav mig har lämnat en tom yta hos mig.

Alla de här plikterna som att gå ut med hunden som man tyckte var jobbiga önskar jag nu att jag hade gjort oftare.

Hon dog, och inte bara dog. utan jag dödade mig bästa vän.

Hon hade genomgått en öronoperation den 8 maj. efter några besök sa läkaren att örat hade blivit bra Men att hon skulle vara tvungen att gå behandling av 2 olika tabletter samt örondroppar resten av livet. och självklart hade tabletterna biverkningar som skulle leda till att hon blev svag och trött och helt enkelt inte samma underbara vän jag haft i 6 år.
Jag kunde inte fortsätta med det. efter operationen talade man om för att man skulle tvätta örat Grundligt varje dag flera ggr. Jag såg hur ont hon hade när jag rengjorde den. veta att detta skulle fortsätta kändes bara som en självisk handlande..
Hon ska lida för att jag inte ska vara utan henne. Kunde inte. Jag frågade veterinären om avlivningen var något vi kunde värdera. Jag är 19 snart 20. Kan inte lämna min mamma ansvar för hundens hälsa varje gång jag inte kan vara hemma för att göra det. Det är inte rättvis mot någon. 

De gav henne bedövningen, Hon sprang runt i rummet och var glad först. efter ett tag blev hon lung och la sig på mig. mina tårar rann, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Ville dö på plats. Jag skrev under kremerings pappren.  Jag skrev under min älskades avlivning.

Hon var helt sövd då vi lyfte henne på bordet där dödssprutan skulle ges. Då hon plötsligt lyfter sig upp ger mig en kram hård och lägger sig ner igen. Jag höll i henne då hennes livssläcktes. de kontrollerade andningen. och det var över.. Jag dödade mig skatt.

Alla säger att det var bra gjort av mig, Det var ett bra val. jag dödade inte henne det var bara en tidsfråga.
MEN NEJ jag känner inte så.

Min syn på världen har ändrats. Jag ser sorg nu. jag känner mig tom och övergiven, känner mig som en mördare som går runt och lurar andra att allt är bra och ler som inget.

Ingen kan se eller förstå hur ledsen och ensam jag är. Visst jag har mamma vänner kille och sånt,. Men något känns fel. Min värld har ändrats.  en liten Engelsk Stafford BullterrierShire ändrade allt för mig. Från dagen hon kom som valp och gömde sig under soffan när vi lekte tills den dagen hon dog i mina armar.

Jag kommer att fortsätta att le, att leva som sagt livet går vidare. Men Hennes tomrum kan inte ersätta inte en ny hund inte en sommar förälskelse inget. Hon var den hon var och kommer alltid vara den enda för mig. Hon lekte kurragömma, hon letade efter mig när man frågade henne vart jag var, hon satt på stolar och inte på golvet. hon kramades när man var ledsen och älskade att bli pussad på kinden hon åt allt man gav henne, tiggde inte, kollade lite blygt så fort du åt något kunde vara allt från kött till en banan. hon la sig på rygg så fort någon hon gillade klappade henne. Hon dansade med mig när jag dansade henne och dödade posten när den kom hem.

Jag gråter, tårarna bara rinner. men för alla anda är jag stark för jag gråter inte och kan till och med skämta om hennes död och vilken mördare jag är utan att visa minsta lilla medkänsla.. Men här hemma, framför datan när jag är ensam och skriver, gör det ont i brösten och det hjärtat som vill ut och skrika.

Hon är på en bättre plats, där hon ej lider och mår bra. Det är något jag måste intala mig själv för att kunna fortsätta att le varje dag.